I mars 1969 fick vi en liten dotter. Hon var inte sådär speciellt intresserad av att sova på nätterna. Vi fick turas om att gå upp och mata/trösta/vagga/sköta om henne flera gånger om natten.Den 20 juli bestämde vi oss därför att vi tre tillsammans skulle "rymdvaka", vänta in månlandningen och se det historiska ögonblicket. Med lilltjejen på en stor kudde och vi föräldrar intill uppkrupna i soffan fick vi så småningom efter alla förberedelser i Houston se när The Eagle landade på Stillhetens hav.
Åh, fantastiska ögonblick!! Detta som hittills ansetts som det omöjliga, resa till månen! Och nu satte Neil Armstrong som första människa ner sina fötter här. Gjorde det otroliga.
- One small step for (a) man, one giant leap for mankind!
Vi såg dem gå på månen, det såg ut som om de dansade och hoppade. Och vi häpnade.
Och vi tyckte lite synd om Michael Collins som var såå nära men aldrig fick dansa på månen. Han var ju kvar i omlopp för att så småningom ta de två kompisarna Buzz Aldrin och Neil Armstrong tillbaka till moder jord.
Det var en magisk natt. Det började redan dagas när vi gick till sängs och det var svårt att somna efter denna omtumlande upplevelse. Men vad gjorde väl det?
Vi tre hade ju fått vara med om den unika händelsen. Människan hade landat på månen!!
The Eagle had landed on the moon!






